Jag Andas

Snart hoppas jag att jag är tillbaka. Inläggsmaterial finns det gott om men det där andra saknas.

Jag andas, koncentrerar mig på att hitta tillbaks till något bra, försöker komma igen. Just nu är det lite kämpigt så jag distraherar mig själv genom att gräva i trädgården, gå promenader, plocka bär, leta svamp och läsa pocketböcker.

Fitnessfighten dag 3 & 4

Dag 4 av fitnessfighten är snart slut och likaså är jag:)

Dag 3:

Träning: Kändes bra att ha träningen avklarad innan lunch, speciellt som resten av dagen bestod av studentfirande av bästaste lillsvägerskan och klockan var 23 innan vi kom hem. Styrkan gick bra men eftersom jag hade slut på inhalatorer (får astma av pollenallergin) så vågade jag inte ge mig ut och springa utan det fick bli upphopp, krysshopp och höga knän som cardio...mitt på trallen så grannarna börjar nog fundera på vad jag sysslar med.
Maten: Missade ett mellanmål pga att jag inte kunde ställa mig och äta precis när studenten väntades komma. Middagen fick bli sånt som var "godkänt" på buffén. Fuskade genom att ersätta pastan/riset med en skiva bröd men lyckades motstå både bubbel och tårta så det känns som ett klart godkänt.
Sötsuget: Jag var väääldigt sugen att smaka på tårtorna...fick nöja mig med att fota dem istället... Eller ok jag fuskade där med...smakade 1 sked av Lillebror.

Dag 4:
Träning: FAN FAN FAN...känner mig misslyckad som inte lyckades genomföra den idag. Vi har målat hus hela dagen och kroppen orkade verkligen inte nu när klockan blev efter 21. Samtidigt som jag som sagt känner mig misslyckad som inte tränar här och nu så tänker jag att det inte FÅR vara hela världen. Jag har så många år av tvångsträning, tvångstankar och ångest bakom mig att jag nu vill träna just för att jag VILL. Det får vara ok att dagens träning bestod av målning helt enkelt och ångesten tänker jag vägra.
Maten: Har gått bra...middagen blev väldigt sen så kvällsmålet hoppas över. Insåg även att jag på nåt vänster råkat äta för lite till lunch dom andra dagarna.
Sötsuget: Helt ok faktsikt...även om jag precis sa till A att jag mer än gärna skulle byta ut tre av dagens måltider mot tre kakor istället:)

NU är det min tid

Jag har alltid, så länge jag kan minnas i varje fall haft ett komplicerat förhållande till mig själv. Kanske kommer jag alltid att ha det...TROLIGEN kommer jag alltid att ha det... Anledningarna är många och det yttrar sig på många olika vis.

Just precis idag och 30 dagar framåt  läggs allt mitt extrafokus (det som inte läggs på barn och måsten) på träning, kost och att hitta min kropp igen. Eller kanske snarare hitta min kropp....punkt.
Idag startade jag fitnessfighten för att sparka igång mig själv...jag vill så gärna så mycket så nu är det dags. Det här skulle som sagt bli mitt år...eller det SKA bli mitt år...lite seg i starten bara.

Kanske kommer vissa dagar kännas väldigt bra och energin räcka till för att uppdatera bloggen med barn, kläder, pyssel och allt annat som jag tycker så mycket om. Sannolikt kommer många dagar vara tuffa och rätt fullspäckade....då hoppas jag att jag kommer ha ork att uppdatera om träningen, kosten...hur det känns. För det är det som är viktigaste för mig just precis nu.

Dag 1: 

MATEN fullt sjå med att få ihop alla måltider...har aldrig någonsin ätit så här ofta och tycker att det är otroligt svårt att få till det, speciellt som Lillebror prompt ska ha precis allt som mamma äter. Förhoppningsvis rullar det på lite lättare snart när några av recepten har fastnat, förberedelserna är bättre och mattiderna sitter bättre.
Har konstigt nog varit hungrigare än vanligt vilket jag inte trodde...äter ju som sagt väldigt många fler mål per dag än vanligt men kanske är det med psykologiskt.
Sötsuget finns men är fullt hanterbart och jag har lyckats proppa barnen fulla med socker utan att smaka själv;) (sommaravslutning på dagis),
Träningen kändes sådär...imorgon får jag nog lägga upp konditionsträningen på ett annat sätt. Kommer även att få 12 km promenad utöver programmet eftersom jag inte har bil.

Att sakna sig själv

Trött. Suddig. Blek. Grå. TRÅKIG

Jag stannar upp och tittar i spegeln. Känner inte igen personen som tittar tillbaka. 2013 är året då jag ska ge mig själv mer. Året då jag ska kravla upp ur hemma-mamma-livet. Året då jag ska sätta min träning och mitt mående före det där extra plocket i hemmet. Det här är helt enkelt året då jag vill lägga mer energi på mig själv för att i slutänden även ha mer energi över till alla andra...till allt annat.

Det är dags att få mer ork, le mer, bli gladare och trivas mer med både livet och mig själv. Det vinner alla på i längden.

Begär omstart

Vissa dagar vill man helst bara radera...idag är definitivt en sådan dag.
Vi kom iväg sent till dagis för att mötas i grinden av att kräksjukan har drabbat halva styrkan av både personal och barn. Jaja...nu var vi där så jag höll tummarna och lämnade av Storebror som ville leka. Väl hemma igen blev Lillebrors sömn inte riktigt vad den skulle men vi fick till en lång promenad i ett relativt varmt och vackert väder.
När Storebror skulle hämtas visade det sig att han inte hade hunnit få av sig kläderna i tid och på hans krok hängde två påsar fyllda med kissig overall, stövlar och kläder. Smått irriterad blev jag över att ingen kunde ringt och talat om detta för mig under de fyra timmar som gått sedan olyckan. Nu stod vi där utan vare sig ytterkläder eller skor. Skor kunde vi låna men det var en frusen pojke som kom hem i en tunn fleecetröja...tur att detta inte var en av dom dagar då jag GÅTT för att hämta honom.

Lillebror ville inte sova efter hemkomsten heller och avslutade eftermiddagen med att ramla och bita ett stort jack i tungan så blodet verkligen flödade. Under tiden hade jag tvättat overallen och försökt diska! stövlarna....vågade inte kasta in kavat-kängorna i tvättmaskinen. Dock har vi ingen torktumlare och inte heller har vi någon extra overall så svärmor var snäll och plockade upp den blöta för att torka den åt oss.

Inte heller när det blev sängdags ville Lillebror sova utan klockan blev 22.35 och en massa spring och omstoppningar senare sover nu BÅDA barnen.

Jobbigast med hela dagen är att Storebror har varit så duktig och snäll men eftersom jag är ensam hemma några nätter så var jag tvungen att ta hand om en trilskandes Eliah och kunde därför inte mysa med Neo som han så sött bad om....det värker i mammahjärtat sådana gånger. Nu gjorde jag iordning med lite kvällsfilm inne i hans rum och tände lite mysbelysning och hoppas att han var nöjd när han somnade även om jag bara kunde springa in och gosa korta stunder i taget.

Nä....vår vecka får helt enkelt börja imorgon istället....och resten av veckan får Storebror vara hemma och förhoppningsvis slippa bli sjuk.

Nu är klockan 23:38 och jag är fortfarande mitt i julgodistillverkningen...jippikajäääj!

Trettio år...TRETTIO

Jag har aldrig tänkt på det...att trettio skulle kunna innebära någon slags åldersnoja. Men så plötsligt...trettio....TRETTIO ÅR! Det låter så galet mycket. Och vad har jag gjort med all denna tid?

En del av mig grämer sig så oerhört över alla dessa år som jag slösat bort...på mat, ångest, depressioner...anorexin. Allt som detta inte bara i direkt mening har medfört utan även indirekt, så som utbildning, relationer, vänskap, arbeten.
Jag har fyllt trettio och ÄR ingenting.

Så vänder jag på det...ser allt som jag HAR gjort och allt som mina erfarenheter gjort mig till. Självklart kan jag inte låta bli att ångra en del men samtidigt så: "gjort är gjort" och det enda man kan göra är att blicka framåt och se till att det som hänt får en mening.

Vet ni? Jag ÄR ju faktiskt något och någon! Jag är hon som har avverkat 7 städer i tre länder, hon som dansade sig igenom några år, fann den stora kärleken, flyttade till hus och blev med trädgård. Hon som fått inte bara en utan TVÅ fantastiska små pojkar... Jag är en dotter, ett barnbarn, en vän, granne och en bekant. Jag är en älskad sambo och en gissningsvis ännu mer älskad mamma. Det är inte illa alls...inte på något vis:)

 Idag fyller jag 30 år! Galet men inte så pjåkigt ändå.