NU är det min tid

Jag har alltid, så länge jag kan minnas i varje fall haft ett komplicerat förhållande till mig själv. Kanske kommer jag alltid att ha det...TROLIGEN kommer jag alltid att ha det... Anledningarna är många och det yttrar sig på många olika vis.

Just precis idag och 30 dagar framåt  läggs allt mitt extrafokus (det som inte läggs på barn och måsten) på träning, kost och att hitta min kropp igen. Eller kanske snarare hitta min kropp....punkt.
Idag startade jag fitnessfighten för att sparka igång mig själv...jag vill så gärna så mycket så nu är det dags. Det här skulle som sagt bli mitt år...eller det SKA bli mitt år...lite seg i starten bara.

Kanske kommer vissa dagar kännas väldigt bra och energin räcka till för att uppdatera bloggen med barn, kläder, pyssel och allt annat som jag tycker så mycket om. Sannolikt kommer många dagar vara tuffa och rätt fullspäckade....då hoppas jag att jag kommer ha ork att uppdatera om träningen, kosten...hur det känns. För det är det som är viktigaste för mig just precis nu.

Dag 1: 

MATEN fullt sjå med att få ihop alla måltider...har aldrig någonsin ätit så här ofta och tycker att det är otroligt svårt att få till det, speciellt som Lillebror prompt ska ha precis allt som mamma äter. Förhoppningsvis rullar det på lite lättare snart när några av recepten har fastnat, förberedelserna är bättre och mattiderna sitter bättre.
Har konstigt nog varit hungrigare än vanligt vilket jag inte trodde...äter ju som sagt väldigt många fler mål per dag än vanligt men kanske är det med psykologiskt.
Sötsuget finns men är fullt hanterbart och jag har lyckats proppa barnen fulla med socker utan att smaka själv;) (sommaravslutning på dagis),
Träningen kändes sådär...imorgon får jag nog lägga upp konditionsträningen på ett annat sätt. Kommer även att få 12 km promenad utöver programmet eftersom jag inte har bil.

Sköntont

Här sitter jag i soffan...och ja...här sitter jag liksom kvar. Idag kan jag förvisso röra mig en del, igår kunde jag röra mig lite knappt och med en hel del smärta, dagen innan dess ska vi inte tala om...då rörde jag mig inte alls...inte ens om det var nödvändigt.

Vad jag gjort? Jo det ska jag tala om för er. Jag har tagit både steg ett och två gällande att satsa på mig själv. Steg 1 blev ett cross-fitinspirerat pass som fick benen att vika sig och träningsvärken är inte av denna värld. Steg två var gårdagens dansinspirerade pass som tyvärr (pga av ovanstående träningsvärk) inte blev av den mest effektiva kvalisorten.

Känns bra....och skönt fast såklart ont också....fast sådär sköntont.

Att sakna sig själv

Trött. Suddig. Blek. Grå. TRÅKIG

Jag stannar upp och tittar i spegeln. Känner inte igen personen som tittar tillbaka. 2013 är året då jag ska ge mig själv mer. Året då jag ska kravla upp ur hemma-mamma-livet. Året då jag ska sätta min träning och mitt mående före det där extra plocket i hemmet. Det här är helt enkelt året då jag vill lägga mer energi på mig själv för att i slutänden även ha mer energi över till alla andra...till allt annat.

Det är dags att få mer ork, le mer, bli gladare och trivas mer med både livet och mig själv. Det vinner alla på i längden.

Trettio år...TRETTIO

Jag har aldrig tänkt på det...att trettio skulle kunna innebära någon slags åldersnoja. Men så plötsligt...trettio....TRETTIO ÅR! Det låter så galet mycket. Och vad har jag gjort med all denna tid?

En del av mig grämer sig så oerhört över alla dessa år som jag slösat bort...på mat, ångest, depressioner...anorexin. Allt som detta inte bara i direkt mening har medfört utan även indirekt, så som utbildning, relationer, vänskap, arbeten.
Jag har fyllt trettio och ÄR ingenting.

Så vänder jag på det...ser allt som jag HAR gjort och allt som mina erfarenheter gjort mig till. Självklart kan jag inte låta bli att ångra en del men samtidigt så: "gjort är gjort" och det enda man kan göra är att blicka framåt och se till att det som hänt får en mening.

Vet ni? Jag ÄR ju faktiskt något och någon! Jag är hon som har avverkat 7 städer i tre länder, hon som dansade sig igenom några år, fann den stora kärleken, flyttade till hus och blev med trädgård. Hon som fått inte bara en utan TVÅ fantastiska små pojkar... Jag är en dotter, ett barnbarn, en vän, granne och en bekant. Jag är en älskad sambo och en gissningsvis ännu mer älskad mamma. Det är inte illa alls...inte på något vis:)

 Idag fyller jag 30 år! Galet men inte så pjåkigt ändå.